Idag har jag tillbringat några timmar tillsammans med en äldre kvinna som jag tycker väldigt mycket om..
Hon är lite av en förebild för mig, och är en otroligt snäll människa.
Och hon har en styrka utan dess like, även om den vacklar lite nu på äldre dagar på grund av sorg och sjukdom.
Vi pratade mycket om just det, nu när jag var dit, om sorg och sjukdomar.
Men också om mycket annat. Om livet överhuvudtaget och om att det faktiskt finns glädje kvar.
Det är skönt att kunna prata så med någon annan. Så där så att hjärtat känns fyllt. Av både värme och kärlek..
Vi delar ju en sorg också, hon och jag. En sorg som iallafall jag har lite svårt att prata om med någon.
För den sitter så djupt och gör så ont att jag inte vill visa den för alla.
När vi två nu pratar, så har vi ju olika minnen och händelser, och det blir som att lägga ett pussel och få se olika sidor hos livet vi inte fick ha kvar..
Och vi gråter tillsammans, hon och jag.. några stilla tårar.. och sen kan vi le igen..
För det är fint, också. Det är faktiskt mycket som är fint ..
Men tomheten.. tomheten .. den som holkar ur mig och får mig att känna en ensamhet som river i mig hela tiden. Den hade jag velat vara utan. Den har pågått så länge nu ..
Jag kramar om den här kvinnan innan jag går, och önskar återigen att hon kunde vara min mamma också. Jag har ju ingen egen längre...
När jag sen kommer ut och startar bilen för att åka hem och radion sätter igång, så hamnar jag i början på den här låten;
OCH varför blir jag inte förvånad? :) Du finns ju med mig ..
Sen åker jag, och känner mig gladare än på länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar